H12 2010, race-rapporten

[De flesta bilderna är piratlån från olika danskar som jag hoppas förlåter mig]

Då var H12 2010 avklarat.

Alla vet ju vid det här laget att Peter slet sig till en fullständigt makalös andraplats efter proffset Allan Carlsen. Jag litar på att Peter fyller på här eller på forumet. Alltså skriver jag nu mest om mina egna upplevelser.

Trots att vår bil hade fått en takbox sedan sist blev det totalt fullt både i och utanpå bilen. Peter hade ju två hojar och dessutom två extra hjul...

Resan är odramatisk, men ganska lång. Vi åkte ca kl 11 och var framme ca kl 16. Resan i Danmark är minimal, ca 20 minuter från Helsingör. Väl framme gick avlastningen mycket smidigt, det är fördelen med att vara där kvällen innan.

Hustlerfolket känner igen oss vid det här laget och verkar glada att vi kommer tillbaka. Det är ett trevligt gäng!

Vi körde ett jättelångsamt reknings-varv på banan på kvällen iförda våra vardagskläder. Banan var då väldigt torr och fin, kul dessutom med förbättringar till det bättre.

Vi visste att prognosen sa regn under natten. Frågan var hur mycket och när det skulle sluta. Jag pälsade på mig ordentligt i sovsäcken, vis av förra året då jag frös som en hund. Nu gick det bättre, men vi blev båda lite anti när vi låg i våra respektive tält och lyssnade på regnets smattrande... urk.

Det var ca 5 grader varmt när vi vaknade vid 6-tiden och jag åt enligt plan en lätt frukost, utan koncentrerade kolhydrater. Ett par ägg, lite fruktpuré med proteinpulver, that's it. När Hustlerna kommit igång gick jag och hämtade kaffe, det var gott.

Morgonen brukar bli stressig med alla förberedelser. Jag värmde vatten på gasolkök för att kunna blanda min energidryck lite lättare...

Klädvalet blev ångestframkallande. Det var ju kallt och det regnade. För att ytterligare försvåra skulle det ju både bli lite varmare och sluta regna efterhand. Vi var båda ganska brydda över det där, mest Peter som ju till varje pris ville undvika stopp under loppet för att byta om.

Till slut närmar sig timmen T. Jag rullar bort till starten. Peter glömde nåt (snuset tror jag) och vände tillbaka. Jag blev lite orolig när starten gick utan att jag sett honom, men han hade klämt sig in där framme där han hör hemma visade det sig, bra.

Vi startar separat från lagen i år, mycket bra. Jag drog iväg bland de allra sista, planenligt. Peter hakar på de allra snabbaste, men det ser jag inget av.

Det kändes riktigt skönt att ha kommit igång. Den första biten av banan var dock oroande eftersom det var löjligt halt med ett gegglager några cm tjockt. Första backen kom jag inte uppför med mina Racing Ralph. Tänk om resten var likadant...

Så illa var det som tur var inte. Nästan hela banan var körbar från varv ett och efterhand blev det bättre.

På första varvet, andra loopen kom jag för första gången till ett av mina favoritpartier. Det är en jättebrant klyfta med rakt ner - rakt upp över rötter. Den är spännande, kräver lite mod och också lite kraft. Jag körde den förra året för att den är kul trots att den kanske kostar lite för hård ansträngning. Så blev det i år också, men lite svårare när det var lite blött. På väg upp tar jag en hel näve på bakväxeln, fyra-fem steg och något säger "KNAK", shit!

Direkt efter märker jag att växlarna hoppar bak. Kedjan vandrar över två drev. Jag justerar lite i desperation, men inget funkar. Hojen går att köra, men inte mycket mer. Detta måste fixas. Jag inser att mekstället ligger hemma och att enda chansen är att åka till SRAM-mektältet. Väl där tränger jag mig före en dansk som inte kör solo och får en mekaniker att titta på det. Efter en stunds micklande ser jag att en länk är trasig. Efter att ha brutit kedjan och satt dit ett kedjelås är jag på väg igen, 20 minuter försenad, attans!

Efter kedjeincidenten känns det som att det är kört och jag kan bara trampa på och hoppas på att det går bättre i fortsättningen. Vid det här laget lär jag vara bland de allra sista, 53:a (av 58:a) kan jag se i efterhand.

Sedan går det skapligt en stund, men det slutar regna och jag blir jättevarm. Jag får stanna och kör resten av loppet i knälånga byxor. Hela tiden därefter är jag lite för kall...

Efter fem timmar får jag min enda information från speakern under loppet, 28:a - inte så illa, tänkte jag. Jag hade ju trots allt stått still en massa.

I några timmar knaprar jag alltså placeringar, till plats 27 efter cirka 6 timmar visar det sig i efterhand.

Där någonstans får jag en mental svacka av klass Marianergraven. Jag var en hårsmån från att packa ihop. Bara tanken på mina offentliga målsättningar höll mig kvar i tävlingen, det var faktiskt baktanken med offentligheten... Jag bestämde mig för att köra minst tio varv.

Jag vurpar två gånger, båda gångerna på hala rötter i relativt låg fart. En av dessa rötter vurpade både jag och Peter på, ganska lustigt.

Sedan tog jag min första kaffepaus och spräckte näringsplanen. Jag hittade en müslibar i matväskan och tog med den till mattältet och fikade. Det kändes bra. Jag masade mig ut igen och nu gick det bättre igen. Kaffe is da shit.

Tyvärr varar socker-koffein-kicken inte så länge. Jag tvingar mig att köra ett par varv med löfte om en ny paus med kaffe. Proceduren upprepar sig och återigen känns det lite bättre.

Jag har räknat timmar enligt modellen hälften-hälften, dvs 6-9-10,5-spurt. Nu börjar det kännas mentalt lättare när över hälften är kört, going on nine hours.

Jag sitter också och räknar varv, förstås. Jag inser att 10 varv är för lite. Jag höjer målet till minst 15 varv och att jag ska köra alla tolv timmarna, jättesakta om så krävs.

Efteråt kan jag se att jag mellan timme 6 och 10 klättrar från 27:e till 18:e plats. Det är tydligen fler som har mentala problem...

Jag åker runt och pratar med lite folk ibland. Det finns några andra 29er-åkare som kommenterar hojen och jag åker lite med Lone Sand i D-solo.

Där någonstans börjar det helt plötsligt kännas riktigt bra, precis som förra året. Jag börjar köra snabbare varv och kör om folk. Jag använder stora klingan på ett par ställen på banan, tjoho. Nu är det spurt.

Nu kan jag räkna på timmarna som är kvar och ge mig själv ett beting. Jag inser att jag har över en timme att köra ett sextonde varv och då hinner jag lätt ut på ett sjuttonde. Jag måste köra 17 varv helt enkelt, då var det bestämt, skönt. Nu är det bara att räkna ner.

Jag ger mig själv löftet att gå direkt till duschen efter målgång. Jag är smutsig och fryser lite så det känns oerhört lockande.

Det börjar kännas en del krämpor nu. Jag har lite skav i baken, jag har ont i musklerna mellan skulderbladen och upp i nacken, jag har krampkänning i en liten muskel på utsidan av vänster knä (?) i uppförsbackarna... Benen känns dock skapligt ok och armarna också. Fortfarande cyklar jag hela banan om det inte är trafik i vägen.

När det är några timmar kvar börjar det låta i skogen. De har smällt upp riktiga DJ-tält med live-mixande ute i skogen. Det är ett j***a ös, någon konstig hård techno på väldigt hög volym, man blir nästan döv. Det funkar. Adrenalinet flödar lite extra när man kommer nära de där ställena, kadensen och farten ökar helt klart. Peter blir så förbluffad att han kör omkull, hehe.

Till slut närmar jag mig slutet på det 16:e varvet. Klockan är cirka 20:40, det börjar bli rejält skumt. Jag stannar till och sätter på en lampa. Nu är det sista varvet, så otroligt skönt. Nu kan jag köra så fort jag orkar. Lustigt nog har jag rejält med krafter kvar. Varvet blir det tredje snabbaste. På slutet låser jag gaffeln för första gången på vägsnutten och kör hårt och fort, de jag passerar blåser jag förbi, tjoho! Målgång, nu är det slut. Jag är enormt lättad och glad att jag orkat köra hela loppet och hållit skapligt tempo.

Jag går direkt till tältet, ser inte Peter eller hans hoj, plockar ihop mina saker och går och duschar. Trots att duscharna är i en skitig källare utan fungerande lyse är det helt fantastiskt. Jag mår riktigt bra.

Tillbaks till tältet, där är Peter, jag dricker lite näring, vi utbyter erfarenheter. Peter har kört 21 varv, jag 17, ungefär som vanligt - vilket jag är väldigt nöjd med.

Peter lufsar runt och är virrig medan jag pallrar mig upp till prisutdelningen och köper en korv och en cola, väldigt näringsriktigt - not.

Till slut dyker Peter också upp och vi diskuterar hur det gick i H-solo. Peter tror på Allan Carlsen som vinnare och att han själv kom 7-8 någonstans. Han blir väldigt paff när han ropas upp som andre man! Peter har inte ens duschat, han har inga ML-kläder... men han är glad ändå!

Sedan står vi och snackar om denna oväntade framgång när jag plötsligt hör mitt namn ropas upp! Det visar sig vara prisutlottningen och jag rusar fram för att inte falla på 10-sekundersregeln (är du inte där får du inget pris). Väl framme står de och håller i en cykel, som jag ska få! Det är helt galet. Jag tackar artigt och är jätteglad. På skoj säger jag att den har för små hjul (26") vilket möts av skämtsamt buande från de danskar som uppfattar det...

Sedan avvecklas arrangemanget ganska snabbt. Det rivs en massa tält runt vårt basecamp. Jag och Peter de-briefar och jämför upplevelser. Vi är båda väldigt nöjda. Vi skrapar ner resterna av våra trötta kroppar i sovsäckarna och törnar in. Det är otroligt skönt att ligga i sovsäcken och bara vila. I huvudet flimrar banan fortfarande...

Vi hade satt väckning kl 6 och det är lagom när man sover i tält. Det är inte kul att riva ett blött basecamp när man knappt kan ta sig ur tältet, men vi klarar det. Även packningen går till slut trots en extra cykel.

Hemresan blir lika odramatisk som ditresan. Väl hemma väntar en massa materialvård och en vardag som pockar på uppmärksamhet.

Det var det. Vi får se om vi laddar om till nästa år eller om några andra Leror får ta vid. Fler borde köra loppet oavsett, det är väldigt bra.

Ja, just det, jag kom 13:e till slut vilket betyder att jag klarade målsättningen att bli bättre än fjolårets 16:e plats! Det känns väldigt bra, även om Amelie tycker att de tre bästa damerna som var före mig också räknas och jag egentligen tangerade förra årets resultat... Jag väljer att tolka enligt regelboken till min fördel, hehe.

Over and out.